fredag, november 21

Himlen är blå

Imorgon ska jag frossa i motioner och låta mina nördgener explodera. Jag ska till Göteborg och MUF:s förbundsstämma. Sedan blir det Oslo igen för några veckor.

Mamma sade att hon blev glad över att det låg kläder på kontorsstolen innan. Tessa viftade på svansen när jag sjöng. Sådant hände aldrig när jag bodde här 24/7, men åh, vad det ska användas till våren.

Egentligen är jag ganska blyg - på riktigt

Egentligen är jag inte så öppen med mina känslor, men så finns det vissa personer som öppnar upp för alla känsloyttringar man kan tänka sig. Vissa dagar, som idag, är extra viktiga för känsloyttringar.

Du har en blick, och den är ljus, och den är rätt
kall

Å jag vill dansa med dig runt en tall
Du är doften av viol
Du är restskatten från fjol
Du är en helt fantastisk tjej
Du är Beatles å Leila K
Du är bitter men elegant
Du är lite laktosintolerant
Du är strösslet på en glass
Du är det roliga i hasch
Jag kan inte diska, laga mat, ej va i tid, är alltid
sen

Men jag tycker de e jättekul att lyssna på
problem


Du är en doft, du är ett ljud, du är en färg
Denna sången är till dig... Elin G
Elin jag vet vi passar bra ihop
Var kvar med mig i Oslo å gör slut med Lkpg
Elin du är änden på min fantasi
Du är som skålen man vill lägga gröten i

Du är hej och skepp å hoj
Du e sodastreamad oboy
Du är allt som jag kan få
Du är bättre än En Prinsessas Dagbok 2
Du e Jane å jag e Tarzan
Vi gör slut på djur som Aslan
Du är vacker och unik
Jag kan bli rik
Jag har två meter i tak och lakan utav bomull
Du kan ringa till mitt nummer efter
programmet

Elin G, mitt hjärta slår så hårt för dig
Så gör slut med Lkpg, va ihop med mej

Elin, låt oss vandra natten vidare
Dansa nakna tillsammans i en vattenspridare
Elin, jag står chanslös, jag är evigt din
Jag vinner över killar ganska lätt i
plockepinn

Jag tror att vi är menade, om du tänker om
massacensur@hotmail.com
Jag vet att vi skulla passa bra ihop
Så kom igen Elin, gift dig med mig


GRATTIS PÅ 20-ÅRSDAGEN, ELIN!

Hemreformer

De hemresor som görs för oss som bor i en ovanligt vacker och stilren lägenhet i Oslos mest trivsamma ghettoområden brukar ofta resultera i att man, när man kommer tillbaka upp till Oslo, har en del att berätta.

För Therese var det insikten om att deras hus blivit berikat med en till dusch. Kul, tyckte Therese, det var ju lägligt nu när hon har bytt ut konkurrensen om duschtid från Ulricehamnsfamilj till Oslofamilj och det därmed var fullkomligt meningslöst.

För Ena var det en ny svart väggdel som bär en on/off-knapp och därmed kan visa TV-sändningar. Kul, tyckte Ena, nu när hon ändå inte kan beskåda något annat än den dock inte alltför lilla, men ja, inte alltför flashiga burken som bjöds ut i samband med lånandet av den flashiga lägenheten.

För Elin var det ett nytt objekt att förflytta sig i med flertalet hästkrafter och andra termer som man förstår sig på om man tycker om att göra mer än bruka föremålen till förflyttning. Kul, tyckte Elin, när hon skulle köras till sin uppskrivning i Borås fick de lifta, när hon skulle njuta av sitt körkort suckade hon över småirriterande ljud, men nu när hon endast använder sig av ben och kollektivtrafik, då blir det andra puckar.

För mig var överraskningen obeskrivlig. Det skulle lysas upp i vardagsrummet som alltid tidigare genom ett enkelt knapptryck som jag någon gång i tiden efter att ha läst en fysikbok kunde förklara, när ingenting händer. Kul, tyckte jag, när de andra berikas med något, plockar vi ned taklampor hemma hos oss.

Efter en ovanligt allvarlig konfrontation med min kära tekniker till mor gavs en abstrakt förklaring om att jo, lampan i köket var ju så ful, så vardagsrumslampan skulle dit istället, men det var inte samma kopplingsanordning och efter massa svett blev det istället kontorslampan som togs till köket.

Mammas inredningsförmåga resulterade alltså i att två rum numera är taklampslösa. Men i köket har vi i varje fall en lampa - och det var ju mest nödvändigt. Men jag tycker om henne ändå.

Egentligen har vårt hem berikats med en enorm och fin tavla också, men den ser man inte längre. Så kulturella är vi. Vi ser inte tavlor, vi känner dem.

torsdag, november 20

En till vinter

På femte våningens fönster låg tunna täcken av frost imorse. Klockan hade inte blivit mycket, men hade låtit dagen göra sig hemmastadd. Gatans asfalt lät sig omfamnas av halka. Luften blev vit av andetagen.

Några snöflingor landade på en axel en stund senare. De sopades bort. Hann inte reflekteras över. Hade inte tiden.

Tiden har gått. Det har blivit vinter. Ytterligare några minuter har blivit till en månad, till en passerad höst. Det är den 19:e idag. I almanackan har det gått 17 månader, ett år och fem månader. För mig är dået fortfarande ett nu.

Imorgon ska jag lägga en ros på din grav. Jag saknar dig lika mycket idag som alla dagar.

Jag önskar så att du hade varit här och mött mig när jag kom hem.

söndag, november 16

Filmkärnan skriver

Tiden går fort. Riktigt fort. Och då menar jag inte bara den ack så begrænsade datortiden jag har skrivit upp mig før utan min tid hær.

Oslo. Jag trivs hær, jag bor hær och skulle kunna gøra det længe till. Men jag vill plugga. Bøcker har aldrig luktat bættre æn vad de gør nu. Bokstæver med prickar øver sig har aldrig varit vackrare heller.

Jobbet trivs jag fortfarande med. Jag blir inte miljonær, men jag kan gott och væl leva på det - æven om jag inte skulle få någon utbetalad løn. Jag har børjat få dricks. På Bokia hade jag ett dricksrekord på sex kronor. Det har jag slagit med hæstlængder nu. Før det førsta handskas jag inte med pengar på mitt jobb, før det andra fick jag dricks av en man som inte ens ville ha en tidning av mig. Han gav mig 100 kronor før att jag var ett något som jag inte vet vad det betyder. Næsta dag fick jag ytterligare 100 kronor av samma man. Annars har jag fått ett veckokort før kollektivtrafik, ett juicepaket, en chokladbit, en rostbiffmacka, ett utkast till en bok, flera koppar kaffe och varm choklad och otaligt många komplimanger.

Igår fick jag høra att jag med mitt utseende borde vara filmkærna. Just hur en film-kærna agerar vet jag inte.

Allt det jag innan jag åkte hit trodde var skæmt om norrmæn har visat sig vara fakta.

onsdag, november 5

Typiskt

Typiskt.

Typiskt.

Jag ville ha lite med frihet. Men det blev Obama. Lite bittert.

måndag, november 3

Græsænklingblues

Mitt størsta problem med måndagar ær att jag alltid glømmer bort hur mycket jag tycker om dem och dærfør vanligtvis vaknar med ett smått dåligt humør. Men så nær jag vaknat till och børjar læra kænna mig sjælv igen kommer jag oftast på det. Måndagar ær en av mina favoritdagar.

Det hænder saker, folk ær i rørelse och vilan ær hæmtad efter helgen. Måndagar ær jættebra. Det ær synd att det ær en hel vecka mellan dem så jag aldrig kommer ihåg hur bra de ær.

Idag har jag blivit bjuden på två koppas choklad av två olika personer och jobbet ær igen ett av de roligaste man kan ha. Jag fick høra att jag smiler med øyene idag.

lördag, november 1

Kaffe

Det började lätt med en kopp te till frukost. På jobbet fryser jag och tycker mig förtjäna lite varm choklad. En kort stund senare tas en rast och i socialaste mån dricker jag en kopp kaffe. Runt en timme senare dyker tre norska gutter upp och bjuder mig på ytterligare en kopp kaffe - med tillhörande bulle som här heter bolle.

Så mycket på så kort tid har gett mig något slags effektivt rus och jag sprang upp för fem våningars trappor för att gå på toaletten som följd av koffeinkonsumtionen. För att nu få använda internet på ett café var jag tvungen att beställa något. Jag dyrkar kaffe som aldrig förr och beställde en cappuchino. Mina fingrar skakar.

Av alla mina fördomar om norrmän har den om deras goda hälsa varit den starkaste. Jag har varit övertygad om att de springer i berg oftare än de går på toaletten och att alla läror om hälsa härstämmar härifrån. Sedan flyttade jag hit och insåg att de röker mer än de andas. Så för att kompensera mitt icke-rökande i sociala sammahang dricker jag kaffe.

Jag mår jättebra. Jag mår fint. Mina händer skakar och jag känner mig grymt effektiv. Nu skulle jag kunna enkelt kunna ersätta ett kärnkraftverk eller två.

Jobbet gick grymt dåligt idag dock och jag har gjort min sämsta dag någonsin. När de tre okända gutterna kom med ain räddningsaktion väcktes mina första tankar om att ge upp. När det sedan går förbi några lik som delar ut reklam och lyckas med det bättre än vad jag lyckas med mitt tidningsutdelande ger jag upp helt.

Nu ska jag kanske äta. Eller köpa kaffe.

Kaffe, kaffe, sump